Lindy
lindy.se

 

okami

Mitt dopnamn är Ulf, varg. Men när jag flyttade till USA, University of Oregon 1979 klarade inte mina vänner av det, det lät som en magsjukdom på amerikanska så inom tre dagar döptes jag om till Lindy
vilket fastnade och som senare blev mitt tilltalsnamn.
Innan jag av olika skäl flyttade ut från dormitories på UofO fanns det en våningskamrat från Japan som sa att ovanstående tecken som han skrev åt mig var kanji för mitt dopnamn. Ōkami.

Den enda jag tillät efter det att kalla mig vid mitt dopnamn var min mor som nu är bortgången. Av förståeliga skäl.Jag tycker rent illa ommänniskor som inte respekterar det, även om jag gillar namnet Ulf. Det är ett fint historiskt namn - men inte det jag kom att identifiera mig med.
***

Livet har varit upp och ned, för mig som för alla.

Kanske mer av den ena riktningen.

En viktig sak under resan var dock en lärdom som kanske inte förändrade mitt liv,
men som gjorde det bra mycket bättre.
Under många år kämpade jag med att hantera mina känslor, något jag aldrig blev bra på.
Det inverkade förstås inte bara på mitt liv utan på allt.
Så särskilt kanske under åren 25/30-40-åren hade jag problem med depression
och annat som jag gärna förträngt.
Sedan skaffade jag hund.
Något som för mig personligen fungerade fantastiskt bra, jag kunde sluta med medicin och besök hos min väldigt bra psykiatriker/terapeut. En ovanligt vettig person som inte gav några förmaningar utan vägledning och stöd. Dr Markowski har jag för mig han hette (jag och namn...) Han gav inga råd som jag inte bad om utan visade mig att bara jag kunde ta ansvar för mig.
Det var ingen hallelujagrej när jag bestämde mig för att genomföra min barndomsdröm, om att ha hund, utan handlade mer om att jag då inte längre kunde bara bry sig om mig själv och bara koncentrera mig på mig, utan jag fick och tog ansvar för någon som behövde mig och som gav mig oerhört mycket mer tillbaka.
Så tack Max, Ozzie och nu Axla.
En klart bättre lösning än farmaka. Och fasen så mycket roligare.
De har också lärt mig ta livet som det kommer på ett helt annat sätt.
För sanningen är att du kan påverka saker (och människor) mycket mindre än vad du själv vill tro.

***
En sak jag lärt mig i livet som jag gärna vill att andra måste förstå.
Är att man kan bara bedöma människor som individer. Börjar man se dem som grupper.
Då vinner fördomar, hat, förakt, arrogans och alla andra saker som alla människor som vill förbättra sig måste ta itu med. Människor är individer. Det är inte grupper som kan behandlas efter fördomar och hat. Oavsett, ras, kön, sexuell tillhörighet eller ens självvald idioti som vissa politiska grupper. Därför är saker som militärr, grupper, sociala organisationer, gäng och annat så farliga för de gör allt till dem mot andra.
"Vi är bättre och tillsammans släpper vi loss det sämsta hos oss alla".
Varje människa är faktiskt unik, menmindre speciella än vad vill tro vi är, sedan gör alla bra, mindre bra eller rent usla val av tillhörighet. Bedöm och fördöm valet men inte personen innan de gjorde valet. Bara efter.
Kom också ihåg att trots allt som hänt, all utveckling, så har vi människor som sociala varelser knappt utvecklats alls sedan neanderthaltiden. Inte socialt. Vi är fortfarande rädda för allt som stör vår bekvämlighet, som tvingar oss att se saker och ting på ett nytt sätt, som får oss att tänka först - och tyvärr låter vi andra, politiker och religiösa ledare framförallt, tänka för oss, människor vars intresse ligger i att ta fram det sämsta hos oss för att vi ska låta dem behålla makten vi lånat dem för att vi hellre vill leva vårt lilla liv istället för ta ansvar för ett större liv. För att få oss att hata före att förlåta och framförallt få oss att absolut inte leva som vi borde genom att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Personligen anser jag att alla uttolkare av religion är de värsta av de värsta. Ingen religion i sig är dålig, men så många av uttolkarna är det och de som försöker tvinga deras tolkning på andra. Religion har skapat mer ondska och intolerans än något annat.
***

Fakta är att det finns goda människor, underbara människor och det finns rent onda människor, människor som inbillar sig oförätter som måste hämnas. Människor som skyller sina egna tillkortakommanden på andra. Den stora gruppen finns däremellan och i den gruppen dominerar tyvärr själviskheten och före allt attityden att jag bryr mig inte. Att bara se till sig själv först.
Alltför många i världen tror sig vara bättre än andra. Nästan ingen är och absolut ingen som tror det. Och inte jag. Något av det jag personligen tycker värst om i världen är dessa människor tror de är bättre än andra för de är födda i rätt familj, i rätt land, med rätt hudfärg, hårfärg, rätt utseende, rätt sociala förmågor etc och med den vidriga inställningen att de faktiskt är bättre än andra. Något som växt enormt de senaste åren. En form av det är nepotism inom kulturen är idag lika stor om inte större än inom affärsvärlden. Extremt få av dessa nepobabies är mer begåvade än sina föräldrar. De föds bara med alla fördelar socialt, talang är inte alltid en av dem. Men det finns på tok för få människor som är ärliga mot sig själva och ser sig i det spektrat, de är ungefär lika sällsynta som dronten.

***.
Annars har jag avhandlat det mesta av mitt liv när jag försökte göra upp med det av nödvändighet i boken (se Böcker) Den vedervärdige originalaren. Hade jag inte skrivit den hade jag nog gått under.
*

Kanske kommer jag framöver använda den här platsen till att säga mer om mig själv.
Kanske inte. ;) Spelar kanske ingen roll, för först måste ju någon läsa och bry sig.